Amerikanerna är duktiga att rida på tillfälliga popularitetsvågar och att klämma ut sista dollarbunten ur det som är hett och inne. Inte så konstigt då att det kommer en film om en man som blir skeppsbruten på en ö mitt under rasande Robinson-säsong i USA. Att filmen dessutom har ett annat budskap, om att nutidsmänniskan stressar så fort att hon inte hinner med sig själv, ligger bara helt i linje med den rådande milleiumångesten (som förvisso tonats den något sedan Fight Clubs dagar, innan sekelskiftet).

I Cast Away spelar Tom Hanks rollen av Chuck Noland, problemlösare på FedEx och fast i klockans taktfasta galler. Tills en dag, då hans flygplan kraschar i Stilla Havet, jordklotets största obefolkade yta och hans liv vänds upp och ned som ett omkullslaget timglas. Utan klocka, personsökare eller sällskapet av andra människor måste han överleva på en öde ö tills någon hittar honom.

Men tiden går, även på ställen där den egentligen inte finns, och 4 år passerar utan att Chuck blir räddad. På gränsen till galenskap bestämmer han sig för att fly ön och hoppas någon plockar upp honom. Givetvis blir han räddad och får återvända till livet efter 4 år som levande död.

Tom Hanks roller brukar ha något nästan Messias-liknande över sig, och så även här. Han är en i sanning amerikansk helylleskådespelare, på gott och ont. Hans insats blir i alla fall klart godkänd. Även regissören, Robert Zemeckis (Back to the Future I-III, Who Framed Roger Rabbit, Forrest Gump, Death Becomes Her m.m.) gör en godkänd insats även om slutet blir en besvikelse. Man hade kunnat göra mer av de psykologiska effekterna av att återvända till vardagen efter 4 år på en öde ö. Till exempel bestod slutscenen i ett tidigare skede av manuskriptet av att Chuck en dag på sin ö helt plötsligt möts av en grupp människor - han har blivit räddad! Men, Chuck har förändrats så totalt av sin tid på ön att han inte vill vända tillbaka till den civiliserade delen av världen. Han har funnit sig själv fullständigt ute på ön och blivit ett med naturen.

Ett sådant slut hade varit överraskande och tänkvärt. Nu blir det istället ett slut som på något sätt rinner ut i sanden utan att lämna några direkta spår efter sig.

Ungefär som ett omkullslaget timglas.